En veteran bland veteranerna

verkstadsskolan

Namn: Hans Åslin (stående längst till vänster på bilden) Karriär: Gick VVS-utbildningen 1952-54 och har arbetat som VVS-montör och arbetsledare. 1994 startade han eget företag där han fortfarande är aktiv. Favoritverktyg: En hemmagjord bågfil av gröna stålrör jag fick överta från en annan montör. VVS-montör eller rörmokare? Det borde heta rörmokare tycker jag. Bra på: Jag vet inte, rörmokeriet har varit min heltidssysselsättning så det måste jag väl vara bra på. Det och abborrfiske. Gör på fritiden: Gillar motorcyklar och bilar men nu kör jag inte motorcykel längre. Men jag har köpt en A-ford som jag ska ta ut till våren

Det är inte många som kan slå Hans Åslins år i VVS-branschens. I mer än 60 år har han arbetat som VVS-montör, arbetsledare och slutligen som egen företagare de sista 20 åren och än idag är han aktiv i branschen.

1952 började den då 17-åriga Hans utbildningen till VVS-montör, eller rörmontör som det hette då. Att det blev just VVS var inte självklart.

– Jag var äldre än de flesta andra grabbarna som gick utbildningen, de kom direkt från skolan medan jag hade jobbat som bland annat som skogsarbetare, jordbruksarbetare och hjälplastare på ett åkeri innan jag började VVS-utbildningen. Min farbror och kusin jobbade på verkstadsskolan där rörmontörer utbildades och de tyckte väl att jag kunde börja där. Min pappa var bonde och utförde även byggnadsarbeten under sommarhalvåret så jag hade hjälpt honom att göra byggnationer av olika slag, så lite erfarenhet av det hade jag ju.

Utbildningen var två år och teori och praktik blandades under utbildningens gång. I teorin ingick även matte och svenska förutom de fackkunskaper som behövdes. När teorin var klar fick man söka jobb.

– Man skulle jobba ett år som 2:a hjälpare efter skolan. Efter det året blev man sedan 1:a hjälpare och därefter jobbade man ungefär två år som 2:a rörmontör innan man till slut blev 1:a rörmontör. Men om man gjorde ett bra jobb kunde man bli uppflyttad snabbare.

När man var 1:a rörmontör – tjänade man bra då?

– Ja! När jag jobbade som hjälpare tjänade jag ungefär 2:30 och då hade en 1:a rörmontör 3:20 i timmen. Det var bra pengar på den tiden. Det gick även att spara överskottet (dagens ackord) för att sedan få ut pengarna som en klumpsumma, det gav mycket pengar. En gång valde jag, efter samråd med min fru som fick bestämma, mellan att köpa en bil eller åka till Kanarieöarna för de pengarna. Det blev bilen.

Har man varit i branschen i över 60 år har man sett metoder och material komma och gå.

– Det bästa som hänt branschen är att det kommit lättare material som är smidigare att jobba med och har andra dimensioner. På 60-talet kom plaströren, innan dess jobbade vi mycket med betongrör och gjutjärnsrör och allt handgängades då. Det var tungt för kroppen och man måste vara stark för att orka. Det var ingen slump att många VVS:are blev brottare, säger han och fortsätter:

– Även arbetsmetoderna har förbättrats, jag har t.ex. värmt stålrör på en kolbädd, en så kallad ässja, för att sen kunna bock till dem. Och grövre galvrör kunde vi få bocka till med hjälp av träd. Och när oljeeldningen blev populärt i Sverige var oljan billig och den enda styr- och reglertekniken var att öppna och stänga fönstret om det blev för varmt eller kallt.

Många minnen från arbetsplatser finns också. Som den gången när Hans-Erik fick en rejäl elstöt när han skulle montera ett tvättställ eller när han och hans hjälpare tappade både rör och pump ner i ett borrhåll. Och på jobbet i Hemavan där han hade en arbetsbänk som stod ute och snöade över och fick borstas fram mellan varen. Det var även på jobbet i Hemavan Hans lärde sig äta inlagd sill.

– Jag hade inget traktamente utan fri mat och husrum och då fick man äta det som serverades. Men jag lärde mig att uppskatta sillen faktiskt.

Ett annat minne är när han av misstag genade under en nöddusch på en fabrik:

– Golvet var tryckkänsligt, när man ställde sig där så satte duschen igång. Det blev en blöt genväg… skrattar Hans och fortsätter: – Den fabriken hanterade både kvicksilver och lut och det droppade både det ena och det andra lite varstans. Det var ingen bra arbetsmiljö.

Viktigt för montörer att ta branschcertifikatet BRANSCHCERT 50 ÅR

När Hans hade arbetat i flera år infördes certifikatet 1965. Det var stort att få ett papper på sitt yrke, han har kvar originalcertifikatet men har inte använt det så mycket:

– Nej, det var ingen som frågade efter det under min tid. Jag har arbetat på ställen där alla vet vem man är, det är mycket viktigare för montörer idag att ta branschcertifikatet.

För att få ett branschcertifikat idag ska lärlingarna göra ett branschprov där de får visa att de har de kunskaper som behövs för en yrkesarbetare. Proven bedöms av VVS-montörer och arbetsledare och Hans är en av dem som är med och bedömer proven.

– Jag tycker det är kul att fortfarande ha kontakt med branschen och se och träffa de blivande rörmokarna. Förutom att installationen ska vara rätt gjord är det viktigt att det blir rakt och snyggt. Det tyder på att man har sinne att det ska se ut som något. Teoriprovet och säkerheten är viktiga. I skolan lär du dig grunderna för jobbet som t.ex. olika dimensioner. De av mina kollegor som inte hade gått en utbildning innan de började som rörmokare hade inte lätt för de hade inte fått de grundläggande kunskaperna.

Även om det var mer eller mindre en slump som gjorde att Hans började i branschen har han aldrig ångrat sitt yrkesval.

– Även om det kanske är som i lumpen – man kommer bara ihåg det roliga så har jag aldrig ångrat mig. Jag skulle ha gjort samma val igen.